Igår var en skitdag, var nere och deppig. Vet egentligen inte varför men så fort jag är minsta ledsen eller känner mig ensam så saknar jag Jojjo. Vilket inte gör det hela bättre =/ Men alltid när svackorna infann sig så var hon ju där, plockade upp mig ur dyngan och fixade till mig. Stöttade, kramade och skällde - Vilket som nu än behövdes! Och såklart var det tvärtom också. Vi kunde ringa varandra kl 12 på natten bara för att vi bara var tvugna att berätta en totalt oviktig sak och det var bara så. Det var helt normalt och något som jag aldrig reagerade över. Nu kan jag verkligen sakna det! Sakna både att ha nån att ringa till utan att egentligen ha något at tsäja och jag saknar att ha någon som ringer mig mitt i natten för att berätta hur otroligt bra galoppfattning hon fick till idag/vilken äcklig kladdkaka nån bjöd på på jobbet osv.. Älskade, älskade Jojjo!


Åkte direkt upp till Fägrilt från jobbet idag, hade bestämt mig redan sen innan att jag skulle rida. Och det gick sådär otroligt bra idag, hittade ett par knappar till och fick henne riktigt till arbete. Är så nöjd! Det är en lång väg kvar men vi går verkligen åt rätt håll :)

Jobbade med lite öppnor och slutor på volten och hon mjuknade fint i båda sidorna. Hon har det lite tuffare i höger varv vilken också är min svaga sida, kanske ingen sådär bra kombo. Men vet man om det så kan man ju också jobba på det! Red med sporrarna på och jag tror nästan det räckte att de satt på bootsen för att hon skulle vakna till och inte gå emot min skänkel. Gjorde en tabbe också, galopperade på volten och sätter mig ner i sadeln och säjer whoooa.. Hästen slidar ett par m innan hon snyggt och prydligt stannar! Så nu har vi gjort vårt livs första slide stop också även om det inte riktigt var meningen ;)

Red henne på vägen hem idag med, helt cool på långa tyglar. Och när jag sitter där på hennes rygg, skrittandes på en hand och långa tyglar mitt ute i skogen kommer jag på mig själv med att låta tankarna flyga. Hade inte en enda tanke på hästen under mig eller vägen framför mig utan hjärnan var bara fritt flygandes. Jag var helt avslappnad i kroppen och den känslan man får då kan ingen floating, terapi eller droger komma i närheten av. Har inte haft den känslan sen jag red Windy som har varit död i 6 år och inte reds på ett bra tag innan dess. Ren och skär tillit, brukar ta låång tid för mig att släppa kontrollen såpass mkt på en ny häst. Och Skunky har jag bara ridit 4ggr..