Har haft lite downperiod, mest beroende på att jag inte sover. Är en sån period igen och i natt lyckades jag sova 1h på sömntabletter. Inte helt optimalt när man har ett jobba att sköta och ett liv att leva. Men det vänder nog snart om inte får jag ringa doktor Anders igen..

Dock så händer det lite saker som gör mig glad, en speciell gör mig väldigt glad ;)
Hoppas helt enkelt på att det utvecklas åt rätt håll!

Pratade en lång stund med Åsa idag, vi verkar inte lyckas ta oss tid för varandra. Förr sågs vi jätteofta men nu går det länge mellan gångerna. Så himla synd! Hon är fortfarande en av mina bästa vänner och en av de få som jag verkligen kan prata med, utan att hålla fasaden uppe eller behöva hålla inne med saker. Det är straight forward och ärlig feedback. Det är bra, sådana vänner borde alla ha =)

Jag brukar inte prata om allt med mina vänner. På något sätt så vill jag hålla folk utanför min bubbla och sån har jag nog alltid varit. Är så otroligt rädd att släppa in någon för jag vill inte att folk ska se den "riktiga" jag, den nakna utlämnade o-perfekta jag.. För jag är verkligen inte perfekt, inte nånstans. Alla har vi våra akilleshälar och jag är livrädd för att visa dem för jag är så rädd att någon ska utnyttja dem.


Så den krassa sanningen är att jag bygger upp min sköld i ett par lager och släpper olika vänner olika nära, och det är egentligen bara en person som faktiskt verkligen känner den verkliga jag. Och den personen togs ifrån mig för två år sen. Jag är fortfarande bara en sämre halva utan Jojjo, hon var min balans. Om jag var Yin så var hon Yang och vice versa. Det är konstigt att det ska kännas så tomt fortfarande för man borde ju vänja sig?! Man borde inse att hon inte kommer tillbaka, att hon är borta och att jag borde gå vidare och bygga upp mig själv igen. Men det går inte för det är halva min själ, halva mitt hjärta, halva hjärnan och halva blodomloppet som fattas. Det låter som en kärleksförklaring.. Och det är det väl egentligen också.. En kärleksförklaring till min bästa vän, den bästa vännen jag nånsin kunde önskat mig. Och hur ont det än gör att hon inte är här så är jahg ändå glad att jag fick de åren jag fick.

Hur många gånger har hon inte sett mig gråta? Sett mig vara sådär berusande lycklig, sådär deppig att man bara inte vill fortsätta finnas till. Och lika många gånger har hon tröstat mig, delat lyckan och dragit upp mig ur avgrunden!


Underbara, älskade vän.. Jag saknar dig så det gör ont i själen!