Jag anser att jag är en stark människa. Jag klarar mig bra själv, fixar det som behöver fixas själv. 

Skaka av det och så fortsätter man gå. Men jag vet inte vad det är med mig, är nästan aldrig glad längre. Är bara neutral liksom. Och så har jag en så kort stubin nu, jag blir tokarg på 1 sek och sen får jag dåligt samvete och börjar istället att gråta.

Den enda gången jag faktiskt är lycklig är när jag sitter på hästryggen! Då kan jag koppla bort mitt patetiska liv och bara hitta känslan. Jag kan faktiskt få den där fantastiska varelsen att göra precis som jag vill! Det är häftigt :) Borsta är ren och skär avslappning och att få stå och mysa med en mjuk mule i famnen är kärlek.

Jag glömmer en massa saker, tar åt mig skitmycket av småsaker. Och så blir jag så ledsen av att mina sk. vänner hela tiden prioriterar bort mig eller struntar i mig..

Jag blir ledsen när DU aldrig svarar i telefon eller ringer tillbaka till mig.
Jag blir ledsen när DU alltid ställer in med minimal varsel.
Jag blir ledsen när DU inte dyker upp när vi har bestämt att jag ska bjuda på kvällsmat så att jag får slänga all mat, utan att DU ens hör av dig.
Jag blir så ledsen när DU inte ens kan orka skicka ett sms om att du inte kommer hit, när jag ringer får jag en dålig ursäkt om att du var trött och sen får jag reda på att du har åkt till en annan vän.

JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT ALLTID BLI SVIKEN AV ER! Ni ska föreställa mina vänner men det är bara en envägskommunikation. Om jag hade försvunnit så tror jag inte ens att ni hade saknat mig..