Har laddat upp batterierna rejält idag med en riktigt fin skogpromenad med hundarna.

Solen sken, lite lätt blåsigt = perfekt promenadväder!

Gick en runda på nästan 2h och lyckades gå ner mig i en mosse. Dyngsur upp över knäna och en bra bit hemifrån så det var bara att traska på hemåt, haha =)

Funderade idag på det här med kärlek, förhållanden och familjer. (Har varit på barndop, är väl den enklaste förklaringen)


Jag tror själv att jag är i stort sett immun mot att bli kär igen, jag kan känna attraktion för en annan människa men det avtar alltid och fylls istället i med (i bästa fall) total likgiltlighet eller helt enkelt bara vänskap. Kan man förlora förmågan att bli kär? Eller tror ni på fullaste allvar är där finns en "special someone" för alla?


Och om man då redan har träffat sin "special someone" och det är över, är det kört för en då? Man funderar ju alltid på om valen man gjort är rätt, jag är nog egentligen säker på att mina val har varit rätt men tänk om det bara var omständigheter som gjorde att livets pussel helt enkelt inte gick ihop just då? Att den där sista viktiga pusselbiten inte fanns då.

Alla vill väl uppleva sån kärlek som finns på film, sån kärlek som slår undan fötterna på en och lämnar en helt omtumlad. Jag har aldrig känt så! Jag har aldrig haft den känslan att det här är rätt, det är här jag ska vara och det är här jag ska stanna för resten av mitt liv. Men känns det så? Eller det är bara något man drömmer om och nöjer sig med något halvdant för att man inte vill vara ensam?

När jag tittar runt bland människorna i min närhet så är det inte många som lever i ett förhållande jag skulle vilja ha, de finns men de är inte många. Är det i stort sett omöjligt att leva i tvåsamhet men ändå behålla sin egen identitet? Måste man bli "vi" bara för att man har valt att leva ihop? Självklart ska man ta hänsyn till varandra och respektera varandra, det är inte det jag menar. Jag menar mer att den egna åsikten försvinner bort i skymundan av den gemensamma.

Jag kanske bara är rädd att falla tillbaka in i gamla mönster, att än en gång fastna för en man som bit för bit plockar bort det som är jag och ersätter det med delar som passar in i mallen. Man är inte på något vis perfekt, långt därifrån, men är det inte lite det som är charmen också? De där små grejerna som gör att just du är du?



Usch så svamligt det blev, tur att det inte är så många som läser ;-)
För att komma till saken som jag tänkte när jag började skriva (varför blir det alltid såhär, en massa sidospår) så tror jag mitt lopp är kört. Min special someone finns inte eller så har han redan varit här och jag har sumpat det. That's it! Jag tror mitt liv är menat att leva som ensam. För ärligt talat, jag brukar skämta om det, men vem hade egentlgen stått ut med att leva tillsammans med någon som mig? Jag hade inte gjort det iaf.

Det går lite på halvfart här nu, händer inte så mycket!

Har bestämt mig för att försöka att bara göra saker jag VILL göra, inte säja ja för att vara snäll utan faktiskt spara på mig själv och min ork. Däremot så bjöd just det här beslutet på en del kul grejer också, bland annat 40-års fest i lördags =)

Har verkligen saknat det folket och det stället, har varit så dålig på att ta mig dit och det ska det definitivt bli bättring på! Hade hur kul som helst och det är så gött att stämningen är avslappnad, frispråkig och bara sådär härlig! Dessutom var Jessica snäll och ringde och frågade om jag vill ha skjuts upp <3 Hon är en pärla den där Jessican!!

I veckan har vi ju haft besök av stormen Berit, själv evakuerade jag mig och hundarna ner till mamma.

Förberedde mig på att behöva såga oss in till hästarna på morgonen och gick upp i riktigt god tid. Men ibland ska man ha flyt, över vägen in från 25an var där inte ett enda träd! Låg en del på småvägarna men vi kunde lugnt köra in och få ut hästarna i hagen =)

Har haft en helt underbar helg, har inte hänt något speciellt men jag har fått spendera tid med de jag tycker om!

Jag har startat en fight!

En fight mot min jäkla hjärnspöken som får mig att må skit. Det går ju lite i perioder och denna gången tror jag att jag vann! Var på väg ner men gav mig f-n på att inte låta dem ta mig och lyckades hålla näsan över ytan =)

När jag redan är nere så spelar det ingen större roll att folk talar om för mig att de tycker om mig, behöver mig eller saknar mig. Jag kan ändå inte ta in det utan tycker bara att folk säjer sånt för att de är rädda för att jag ska göra mig illa eller för att jag ska bli glad, inte för att de egentligen menar det.

Men.. Om jag däremot får höra sånt när jag är uppe och "normal" så kan jag ta in det och blir glad över att jag har folk runt omkring mig som bryr sig och faktiskt tycker om mig för den jag är! Och jag har ju ett par vänner som är helt underbara, som alltid finns där vare sig jag är nere eller uppe, sjuk eller frisk. Tack för att ni finns, tack för att ni hör av er fast jag är dålig på att ringa tillbaka, tack för att ni ger mig den sparken i baken jag behöver för att ta mig hemifrån. Hoppas ni vet vilka ni är <3

Och innan ni sätter i halsen för att killen inte har någon hjälm, hans mamma står utanför bild och håller honom på båda bilderna! ;)



Killen har stilen redan från början, vägrade hålla med båda händerna utan det var ena handen på hornet och den andra vid sidan.. Så som cowboys gör! ;) Skrek i högan sky när han skulle av och ville rida mer, han red säkert en halvtimme sammanlagt innan han var nöjd. Tacka gud för snälla och tålmodiga hästar ;)


Och eftersom detta gjorde hans faster så himla lycklig så fick det blir en liten smygpresent;


Visst blev hon söt?

I morgon är en bra dag, det känner jag på mig!

För i morgon börjar min nya jobbarkompis =D

---

Helgen har varit en sån där helg som man egentligen inte har gjort ett jota och tiden går ändå i räserfart. Umgicks med min bästa kompis i lördags, hans pappa var ute och jagade och hans mamma jobbade så vi hängde lite. Fick hjälp i stallet, vi mockade (Rasmus kastade mest spån på sin faster), hämtade hö (Rasmus åkte skottkärra och hans faster fick både köra skottkärran och bära höpåsarna), vi körde traktor och vi hjälpte farfar med att bygga ihop ett schaktblad. Dessutom hann han med att äta prickig korv och spy upp den, vägra ta på sig kläder och springa ut genom dörren i bara blöja och vara sådär jättetrött och gosig <3

Kan det blir helg snart?

Rörigt på jobbet nu med flytt och verkstad som inte är färdig, dessutom tre nya medarbetare som man inte känner riktigt ännu. Ingen har hittat som plats och alla pissar revir. Och såklart en massa trevliga kunder, både nya och gamla! Gillar när säsongen drar igång, gillar att få in nytt folk och kunna gå in i min bra jobbroll =)

Och det är väldigt skönt att sätta sig i bilen kl 14 och köra hem, idag hade jag inte ens radion på utan satt i total tystnad och körde hela vägen hem..

Jessica kom upp till stallet igår, vi skulle gå med hundarna och gick där uppe. Skönt med en paus för skallen! Tog en promenad ihop med Fia & Rasmus ut i skogen och tillbaka. Behöver nog komma ut och röra på mig, inget lär bli bättre av att ligga hemma i soffan och dra täcket över huvudet. Även om det är vad jag helst skulle vilja göra!


Fick ett sms av Pierre igår, ngt klumpigt formulerat men mitt svar var ganska talanade: Jag är nånstans mellan öppenpsyk och fly landet =P Så långt som psyk är väl att ta i iofs och fly landet är ju inte riktigt möjligt.

Hare ju haft lite strul hemma, hundarna kan inte vara hemma på dagarna längre för de står och skäller. Så de har varit hos mamma på dagarna men nu är pappa så allergisk att det inte funkar heller. Så nu står jag här med tre hundar som jag inte har nånstans att göra av på dagarna och ett jobb jag inte vill gå till. Kan ju inte ens sjukskriva mig från jobbet för där är ju ingen som kan jobba iom att Sandra har sagt upp sig..

Jag önskar bara att någon kunde se hur jag mår, att någon bara bryr sig om hur jag mår. Och ibland hatar jag att jag har så svårt att prata med folk om sånt som är jobbigt, jag litar inte på dem. Vänner jag har känt i flera år och jag litar ändå inte på att om jag blottar allt det där jobbiga och sårbara att de inte kommer använda det mot mig eller sprida det vidare.

Dessutom är det inte ens något livviktigt, det är jäkla i-landsproblem och det finns så mkt folk som har det värre än mig. Vad har jag för rätt att gnälla om mina ynkliga problem? Vad ger mig rätten att tycka så synd om mig att jag gråter i flera timmar både igår och idag? INGENTING!

Och jag är helt övertygad om att allas tillvaro vore betydligt lättare om jag inte fanns här..

Är ganska turbulent på jobbet. Sandra kom in igår och sa upp sig, hon har fått nytt jobb. Riktigt synd, i löööve my Sandri! Men förstår henne också..

Så nu har vi 1 månad på oss att hitta och skola in en ny kollega till säsongen. Dessutom ska vi flytta 2 verkstäder och sen även 1 butik. Vi har säsong och börjar byta däck om 2½ vecka. Kommer nog bli lite att göra!!

Men.. Det fixar sig! Det gör det alltid. Man får tänka på alla pengar när det känns kämpigt ;)

Den här patetiska jäveln tog tag i sitt liv... Och har sett till att ha en riktigt kul ego-helg!

I fredags struntade jag i det dåliga samvetet, åkte till stallet och mockade och pussade på mina sessor. Sen åkte jag hem, tog en låång dusch och gick med dogzen.

På kvällen vankades det after work/firmafest på jobbet, det är alltid kul men denna gången var det skitkul =D Jag smög igång med cider men framåt kvällen hade jag också blivit bra i gasen.. Kanske lite för bra! Något händer när jag dricker sprit, jag blir ungefär 4år gammal och blir en skitunge som bara terrar folk. Jag knöt upp D's skor ca 20ggr och förmanade alla som gick på toa om att de INTE fick kissa på ringen. Moget Lisa, moget! Men kul hade vi ;)


Lördagen spenderade i soffan, grymt sliten! Levde på cocacola och ostbågar. Hade ett gäng vänner här på besök, J lagade mat åt mig och M fick jag klippa till.. Han var grymt långhårig! På kvällen kom P och fixade pizza, film och "Tack för musiken" på tv med min husgud, Lars Winnerbäck! Gillar honom skarpt och det blev inte mindre av programmet, så fantastiskt ödmjuk och fantastisk musiker! Ramlade hem till T vid 23-tiden och somnade trött med näsan i hans halsgrop...

Vaknade vid 4 i morse och frös som en hund! Snodde tillbaka duntäcket och somnade om ;)

Och idag har jag varit ute och ridit en mysig runda i skogen med mamma. Riktigt fin hästdag och höstdag, riktigt varmt ute men ganska mkt älgalöss. Skunk är ganska trött. Undra rom nåt är knas?

On my way up.. Eller ner?

Vet inte riktigt faktiskt. Funderar starkt på om det är höstdepression, brist på solljus eller nåt annat som spökar. Visst att jag kan vara låg, speciellt på hösten och vintern när det är mörkt men denna gången har det hållt i sig längre och varit "mer" än förut. Har till och med funderat på att ringa läkaren..

Gillar inte alls när jag blir låg, kan nästan bli arg på mig själv för att jag tycker så förbaskat synd om mig och är så ömklig. I ena sekunden vill jag mest lägga mig ner och försvinna för att i nästa sekund bli arg för att jag är en sån värdelös människa som inte ens kan ta sig i kragen och fixa till sitt liv..

Och vännerna hjälper tyvärr inte, det går gravidepidemi och alla mina tjejkompisar är antingen nyblivna mammor eller gravida. Vilket innebär att alla är så himla LYYYYYYYCKLIGA och det pratas bara om barn, barn, barn. Är såklart glad för deras skull, att få barn är säkert det mest fantastiska som händer i ens liv! Men just nu har jag väldigt svårt att hantera deras glädje utan tycker mest att allt känns orättvist. Varför kunde inte mitt barn få leva? Det är så många år sen nu men när verkligen allas liv utom mitt kratsar runt barn och graviditet så blir det ganska påtagligt.

Sen har jag ju en urgullig vän som verkligen peppar och försöker få mig på gott humör, hon är ju sprudlande glad iom sin efterlängtade graviditet och jag känner mig ungefär lika sprudlande som en dödgrävare =P



Så.. min slutsats av det hela är:

1) Jag en patetisk jäkel som inte tar tag i mitt liv
2) Jag är en totalt misslyckad människa som varken har sambo, är gravid eller redan har barn
3) Jag borde äta lyckopiller eller ta en spruta med "må-bra-hormoner"


Eller så slutar jag helt enkelt gnälla...

Vad hade du sagt till ditt 16-åriga jag?


Jag hade sagt åt mig att allt blir bra, du överlever och du går ur det starkare än innan.

Ta chansen och börja på Plönninge, du kommer att träffa tvillingsjälen Jojjo. Ta tillvara på tiden med henne, den blir kortare än du tror. Alldeles för kort!!

Flytta INTE till Orust, Du kommer att fara illa, förlora ett barn och nästan förlora dig själv.

Var snäll mot dina föräldrar! Det är dem som kommer att rädda dig..

Tvätta bort sminket, du är vacker som du är! Sluta svält dig själv, du kommer bara gå upp det med råge sen. Sluta skada dig själv, du är värd någonting.

Kära 16-åriga jag.. Allt kommer att gå bra! Ta hand om dig!

Fick smita från jobbet tidigare idag så jag har hunnit med massor! Tur man har världens bästa jobbarkompis ;)


Så det blev både storstäd i badrummet, tömninga av äckel-päckel-silen i duschen, skura kakel. För att sen ta en runda med snabeldraken och städa bort Kurt. Eller iaf alla hår han har fällt, inte lite ;)

Red en sväng i skogen med Natalie, gick super och det var översvämning i skogen efter allt regnande. Bra träning med en massa vatten man måste gå genom, både som stod still och rann.

Och för att toppa allting slog jag till med gräsklippning ikväll! Hoppas värken inte är alltför jävlig i morgon..

Jan håller på att bygger räcke runt min balkong nu, haha det skulle han gjort sommaren efter jag flyttade in ;) Men nu är det iaf nästan klart och det blir faktiskt jättefint! Mycket mer ombonad känsla nu!

Jag passade på att putsa mina fönster, gamla fönster blir ju inte helt skinande men de är iaf rena nu och man ser ut igen ;) Jan var snäll och öppnade altandörren så jag kunde putsa mellan också. Nu letar jag lite smått efter nya möbler att ha där ute, mina har gett upp efter 5 år ute i ur och skur. Tror det blir en investering av en ny grill också faktiskt! Och lite snygga krukor så det blir riktigt fräscht och nytt!

Gjorde om min gamla bänk till hundsäng.. Eller ja för tillfället en kattsäng ;)


Ikväll blir det en sväng upp till Susanne, vi ska äta räkor! Och jag ska såklart kidnappa Filip och snuffa bebis, mysigt <3

Fick idag besked om att en gammal vän har gått bort efter en tids sjukdom..
Vi tappade kontakten ett tag efter han var tvungen att ta bort sin häst men bara för ett litet tag sen korsades våra vägar igen. Han var uppe och hälsade på mina hästar och tog med Enya ut på promenad.



Kom att tänka på alla timmar vi har spenderat till häst i skogen ihop,
alla gånger vi har haft galopprace uppe i Bröda,
alla gånger du var snäll och tog med mitt 7-åriga jag på b-ponny ut i skogen på långa rundor och du hade alltid en ängels tålamod!
När vi hade galopptävlingar och du lät mig och Maria vinna varje gång bara för att jag blev så glad över att min ponny var snabbare än stora Scarlet ;)
Eller när vi red på upptäcksfärder och hittade nya vägar, red vilse och kom hem flera timmar senare än planerat.

Hur jäkla kul vi hade sen när jag blev äldre, alla sätt vi hittade på att jäklas med varandra under våra ridturer. Minns så väl hur man väntade på tillfället när du inte riktigt hade full uppmärksamhet och jag satt bakom på Windy och satte hälarna i henne så hon sköt iväg. Där satt du på långa tyglar helt oförberedd när Scarlet drog iväg efter men bara skrattade åt det hela.
 


Du ska ju inte vara borta.. Du ska ju sitta där på en taktande, frustande häst på vägen framför mig!! Du ska vara den glada, tysta, tålmodiga människan som jag minns dig..

Otroligt sorgligt och det känns helt ofattbart, det var alldeles för tidigt för att han skulle försvinna. Efter att ha kämpat mot sin sjukdom länge vann den tillsist. Hoppas du får frid där du är, du kommer att vara otroligt saknad av oss som är kvar här nere!

Jag är inte alls längre någon aktiv hundägare. Med aktiv menar jag som jag var förr, var på brukshundklubben och tränade, gick kurser mm.

Jag tittar i stort sett aldrig på "hundträningsprogram" för jag tycker det visas en massa skit rent ut sagt som folk sen försöker efterlikna hemma viket allt som oftast resulterar i att hunden mår dåligt. En hund har en intelligensnivå som ett 5-årigt barn! Och inte f-n hade du satt ett elhalsband på ditt barn? Varför ska det då vara okej att göra det på en hund? Nu är ju som tur är elhalsbanden inte tillåtna här i Sverige men man kan väl överföra det på andra grejer, ex: sätta kedjestrypet uppe bakom öronen!

En annan sak som har gjort att jag inte längre tränar på brukshundklubben är att min hund mår rent ut sagt skitdåligt av alla människor som utövar psykisk misshandel på sina hundar, det skriks och vrålas, trycks ner i marken. Det korrigeras inte utan det bestraffas. En hund förstår inte varöfr du är arg på den 10min efter det oönskade beteendet..

Jag kan säkert anses vara en mjukis-tränare men då får det vara så! Jag tränar mina hundar med kärlek och respekt och på samma sätt som jag kommer att uppfostra mina blivande barn. Till viss träning använder jag klickern för att få till en bra timing, ibland använder jag godis som belöning, andra gånger leksak men oftast belönar jag med mig själv! Mina hundar tycker att jag är det bästa som finns och speciellt Ella kan slå knut på sig själv bara för att göra mig glad, de vågar bjuda på beteenden och "göra fel" för de vet att det enda som kommer att hända är att belöningen uteblir. För ett fel inom momentträning finns inte hos mig, det blev bara inte så som jag hade tänkt mig och då får jag ju rannsaka mig själv om varför det inte blev rätt. Gick jag för fort fram? Hade jag för svår störning osv..

I min vardagslydnad använder jag nej och ett nej för mina hundar betyder "avbryt genast vad du håller på med och kom hit" och det sitter bergsäkert "trots" att det är inlärt positivt! Dessutom skvallrar mina hundar och många nej-situationer uppkommer inte ex. vid hundmöten så vänder alla tre och kommer i full fart mot mig så fort de får syn på den andra hunden. Samma princip med vilt..


Anledningen till det här blogginlägget är egentligen att jag för en gångs skull tittade på ett hundtränar program på tv och jag blev så positivt förvånad! Ett program utan koppelryck, skrik och ojusta metoder. Istället valde man här att lära hunden alternativa beteenden och gav hunden en chans att välja rätt istället för att koppelkorrigera. Vid maten tiggde hundarna vid bordet, där valde tränaren att lära hundarna att "matte & husse äter, det betyder att vi ska ligga i våra korgar så får vi leka när de är klara"

Dessutom uttalar hon sig om elhalsband här i detta youtube-klippet..
http://youtu.be/WA45uB2cTjY


Kul med ett program som jag faktiskt kände mig nöjd över, träningen fungerade för både hund och ägare och dessutom på ett schysst och trevligt sätt! Go Victoria Stilwell =)

Bor hemma sedan en vecka tillbaka ungefär..

Det funkar ganska bra, har börjat belasta det sydda benet lite nu efter att stygnen är borta. Ingen kraft öht kvar i det, känns helt skumt! Såret är fortfarande tejpat och ska vara det tills svullnaden/lårkakan är borta helt. Känseln i knäet lyser med sin frånvaro..

Men det går åt rätt håll och det känns väldigt skönt!!

Är ganska trött på att bo hos mor och far nu.. Eller att vara beroende av någon annan öht...


Vill bo hemma, vill kunna köra bil, vill ta mig upp på hästen igen!!