On my way up.. Eller ner?

Vet inte riktigt faktiskt. Funderar starkt på om det är höstdepression, brist på solljus eller nåt annat som spökar. Visst att jag kan vara låg, speciellt på hösten och vintern när det är mörkt men denna gången har det hållt i sig längre och varit "mer" än förut. Har till och med funderat på att ringa läkaren..

Gillar inte alls när jag blir låg, kan nästan bli arg på mig själv för att jag tycker så förbaskat synd om mig och är så ömklig. I ena sekunden vill jag mest lägga mig ner och försvinna för att i nästa sekund bli arg för att jag är en sån värdelös människa som inte ens kan ta sig i kragen och fixa till sitt liv..

Och vännerna hjälper tyvärr inte, det går gravidepidemi och alla mina tjejkompisar är antingen nyblivna mammor eller gravida. Vilket innebär att alla är så himla LYYYYYYYCKLIGA och det pratas bara om barn, barn, barn. Är såklart glad för deras skull, att få barn är säkert det mest fantastiska som händer i ens liv! Men just nu har jag väldigt svårt att hantera deras glädje utan tycker mest att allt känns orättvist. Varför kunde inte mitt barn få leva? Det är så många år sen nu men när verkligen allas liv utom mitt kratsar runt barn och graviditet så blir det ganska påtagligt.

Sen har jag ju en urgullig vän som verkligen peppar och försöker få mig på gott humör, hon är ju sprudlande glad iom sin efterlängtade graviditet och jag känner mig ungefär lika sprudlande som en dödgrävare =P



Så.. min slutsats av det hela är:

1) Jag en patetisk jäkel som inte tar tag i mitt liv
2) Jag är en totalt misslyckad människa som varken har sambo, är gravid eller redan har barn
3) Jag borde äta lyckopiller eller ta en spruta med "må-bra-hormoner"


Eller så slutar jag helt enkelt gnälla...