Jag har startat en fight!

En fight mot min jäkla hjärnspöken som får mig att må skit. Det går ju lite i perioder och denna gången tror jag att jag vann! Var på väg ner men gav mig f-n på att inte låta dem ta mig och lyckades hålla näsan över ytan =)

När jag redan är nere så spelar det ingen större roll att folk talar om för mig att de tycker om mig, behöver mig eller saknar mig. Jag kan ändå inte ta in det utan tycker bara att folk säjer sånt för att de är rädda för att jag ska göra mig illa eller för att jag ska bli glad, inte för att de egentligen menar det.

Men.. Om jag däremot får höra sånt när jag är uppe och "normal" så kan jag ta in det och blir glad över att jag har folk runt omkring mig som bryr sig och faktiskt tycker om mig för den jag är! Och jag har ju ett par vänner som är helt underbara, som alltid finns där vare sig jag är nere eller uppe, sjuk eller frisk. Tack för att ni finns, tack för att ni hör av er fast jag är dålig på att ringa tillbaka, tack för att ni ger mig den sparken i baken jag behöver för att ta mig hemifrån. Hoppas ni vet vilka ni är <3