Funderade idag på det här med kärlek, förhållanden och familjer. (Har varit på barndop, är väl den enklaste förklaringen)
Jag tror själv att jag är i stort sett immun mot att bli kär igen, jag kan känna attraktion för en annan människa men det avtar alltid och fylls istället i med (i bästa fall) total likgiltlighet eller helt enkelt bara vänskap. Kan man förlora förmågan att bli kär? Eller tror ni på fullaste allvar är där finns en "special someone" för alla?
Och om man då redan har träffat sin "special someone" och det är över, är det kört för en då? Man funderar ju alltid på om valen man gjort är rätt, jag är nog egentligen säker på att mina val har varit rätt men tänk om det bara var omständigheter som gjorde att livets pussel helt enkelt inte gick ihop just då? Att den där sista viktiga pusselbiten inte fanns då.
Alla vill väl uppleva sån kärlek som finns på film, sån kärlek som slår undan fötterna på en och lämnar en helt omtumlad. Jag har aldrig känt så! Jag har aldrig haft den känslan att det här är rätt, det är här jag ska vara och det är här jag ska stanna för resten av mitt liv. Men känns det så? Eller det är bara något man drömmer om och nöjer sig med något halvdant för att man inte vill vara ensam?
När jag tittar runt bland människorna i min närhet så är det inte många som lever i ett förhållande jag skulle vilja ha, de finns men de är inte många. Är det i stort sett omöjligt att leva i tvåsamhet men ändå behålla sin egen identitet? Måste man bli "vi" bara för att man har valt att leva ihop? Självklart ska man ta hänsyn till varandra och respektera varandra, det är inte det jag menar. Jag menar mer att den egna åsikten försvinner bort i skymundan av den gemensamma.
Jag kanske bara är rädd att falla tillbaka in i gamla mönster, att än en gång fastna för en man som bit för bit plockar bort det som är jag och ersätter det med delar som passar in i mallen. Man är inte på något vis perfekt, långt därifrån, men är det inte lite det som är charmen också? De där små grejerna som gör att just du är du?
Usch så svamligt det blev, tur att det inte är så många som läser ;-)
För att komma till saken som jag tänkte när jag började skriva (varför blir det alltid såhär, en massa sidospår) så tror jag mitt lopp är kört. Min special someone finns inte eller så har han redan varit här och jag har sumpat det. That's it! Jag tror mitt liv är menat att leva som ensam. För ärligt talat, jag brukar skämta om det, men vem hade egentlgen stått ut med att leva tillsammans med någon som mig? Jag hade inte gjort det iaf.